Effekterna, hos mig, av behandling med Botox och Ajovy

Botoxbehandling mot min kroniska migrän, kroniska huvudvärk mm ges var 12 vecka och redan efter 1-2 månader, halverades mina migrändagar, från nästan dagliga anfall ner till 12-15. Denna fick jag först 2018.

Oktober 2022 började jag prova Ajovy, en spruta som jag tar själv, en gång per månad.

På en smärtskala 1-10, där jag tidigare alltid legat på den högsta, befinner jag mig idag (mars 2024) oftast i den lägre, 1/2 - 3 kanske. Smärtan stör fortfarande och måste behandlas, "cocktailen" räcker långt, en mix av Naproxen, koffein och Ondansetron. Öviga symptom är lika jobbiga, men jag har energi och förståelse att hantera dem bättre.

Tysta anfall (utan smärta) känns just nu också hanterbara. Jag är helt orkeslös och sover bara, men jag mår inte lika dåligt psykiskt. Jag har ju fortfarande ingen kontroll över vad som händer och det är påfrestande.

Jag har avgiftat mig själv, vad gäller Zomig Nasal nässpray (zolmitriptaner) Detta nässpray har jag tagit dagligen sedan 2008-2009. Nu hittar jag oanvända överallt i mina jackor och väskor.

Jag vågar somna om, när jag vaknar tidigt. Detta har förut varit omöjligt, då detta betytt ett migränanfall nästa gång jag vaknar.

Jag kan sova utan att vara uppallad av kuddar i olika storlekar, från ländryggen och upp. Detta för smärtan i ryggen och att huvudet inte fått ligga bakåtlutat, vilket gett mig huvudvärk av någon typ. Det har känts som en stor tyngd inuti huvudet, som skvalpat runt och börjat göra ont, vid kontakt med skallen. Utom vid ryggläge, där jag kunnat somna.

Jag kan somna på mage! och på sidan. Detta tror jag inte jag gjort sedan jag var barn, innan detta satte igång vid 10 års ålder. Jag sover oftast väldigt bra och vaknar heller aldrig med smärta i hela ansiktet längre - jag får botox i käkarna, då jag förmodligen bitit ihop under sömnen.

Jag tyckte jag fick ett nytt liv 2018, men detta slår allting. Jag har en del kvar att jobba på, men detta lugn som infunnit sig är svårt att beskriva. Jag får återhämta mig, innan nästa anfall. Bara den som gått igenom samma sak förstår. Jag har befunnit mig ute på ett stormande hav, mitt i en tornado, utan någon som helst väg ut. Jag tappade hoppet om att någonsin kunna fungera igen, all denna smärta och en kropp som inte gick att styra med någon vilja i världen. Det har varit en kamp, en kamp mot monstret, mot vården, arbetsplatser, okunniga/ointresserade människor överlag och jag vid flera tillfällen sjunkt väldigt djupt och börjat planera för att ge upp och lämna. 2018 var det otäckt nära, men där har alltid funnits en liten ljuslåga, ett hopp och ett jävlar anamma. INGEN ska styra över mig, utom jag!