Jan & Cobie från Holland

 

Jag drev mitt Bed & Breakfast på en lantgård och bodde alltså ett stenkast från hela verksamheten. Min reception var rakt över gräsmattan och jag kunder se ankommande besökare från köksfönstret om jag inte fanns på plats där. 

Denna dagen hade jag fullbokat, regnet hade öst ner i flera dagar och jag tyckte synd om alla mina gäster på semester. Jag står i köket och ser en grön skåpbil med kanot på taket, komma upp på gårdsplanen. Den är holländsk, ser jag på skylten, och går raskt igenom , i huvudet, om jag missat något men så är det inte. Jag går ut för att möta upp och halvvägs över gräsmattan så öppnas förardörren och ut far en äldre vithårig man och han skäller ursinnigt på engelska: 

- Var i h-vete har du varit hela dagen. Jag har letat och letat och vi hamnade i Småland långt ut i ingenstans och fick paddla kanot i något som hette Åsnen och höll aldrig på att komma tillbaka igen ... osv osv.

Jag har varit här hela dagen, jag går åter igenom, i huvudet, bokningar, telefonsamtal, e-post men ingenting ska vara fel någonstans. Dubbelbokningar är min stora skräck men kanske han har fått fel adress och ska någon annanstans. Jag står stilla och fortsätter lugnt att lyssna på hans ilskna ord. Han har Bo på Lantgårdskatalogen i handen, vilken jag finns i.

- Är inte detta du? frågar han och pekar på min annons i katalogen. 
- Jo, det är riktigt! svarar jag. 
- Men på turistbyrån sa de att du alltid hade öppet och du är ju inte här!
- Men du har inte varit här innan idag, för jag har varit här hela tiden. 
- NEJ, men jag tänkte och vi ska åka till Estland med båten och jag tänkte vi kunde pausa här och låna telefonen så vi får veta när båten går .....

Ja, som alla förstår så snurrade han in sig själv i något som varken han eller jag förstod tillslut men iallafall så tystnade han när all frustration kommit ut. Då tittar jag upp på honom och frågar:
- Vill du ha kaffe?
Han tittar tillbaka, ser ut som ett frågetecken, och sen bryter han ihop och skrattar så hjärtligt. Samtidigt öppnas passagerardörren på bilen och ut kommer en äldre kvinna i fantastiskt långt blont hår. Hon kommer fram till mig och jag får en stor kram.
- KARLAR! säger hon. 

Detta var mitt första möte med Jan och Cobie från Holland. De blev så glada för det sätt jag tagit Jan på att de stannade ett par dagar, i en husvagn jag hade i reserv. De skulle besöka Estland, Lettland och Litauen för att se hur folket hade det där. De fick dock inte ta med kanoten för då måste bilen registreras som lastbil, så den blev kvar hos mig och som tack fick jag en fruktansvärd vodka när de återvände!   De skulle åka hem och börja jobba och Cobie himlade med ögonen och sa det skulle bli skönt att komma tillbaka, börja jobba och vila upp sig från semestern!  Jan älskar frilufstliv och håller på med mycket välgörenhet runt om i världen. Det gör INTE Cobie. 

Jag har fortfarande kontakt med detta underbara par via e-mail och får långa berättelser från Jans resor och projekt. Tyvärr missade jag dem då de var i Sverige igen för något år sedan och skulle leta upp mig men det blir fler tillfällen.

 

Rolf med fru från Tyskland

 

Rolf Müller-Syring, en tystlåten och mycket trevlig man som tar sin fru genom Sverige lite då och då. Han bokar ett par nätter i en av mina stugor och på  morgonen när de ska äta sin frukost, börjar han titta på mina broschyrer. 

- Ska du inte ha dem på tyska? frågar han.
- Jo, men jag har inte hittat någon som kan översätta till vettigt pris och min egen tyska är för dålig.
- Jag kan översätta till dig om du vill, säger han. Bara för att det är så trevligt här och för att det är så roligt. När jag kommer hem så göra jag detta och så mailar jag över texten till dig. Ok?
- Ja tack så gärna! Tack snälla!

Han översätter alla mina broschyrer, vilket är några stycken med tanke på att jag har flera olika aktiviteter och erbjudanden. När jag frågar om han vill översätta hemsidan också blir han så glad. Sådant händer bara inte  och inte ett öre ville han ha betalat. Jag tänkte inte mer på detta sedan. Vi höll kontakten och så plötsligt, ett par år senare, som kom de igen på besök. Vi pratade om allting och jag minns inte exakt men jag fick hans visitkort och telefonnumret till hans sekreterare - om det skulle vara något. Jag blev lite förvånad men det var inte förrän senare som jag gick in på hemsideadressen jag läst på visitkortet och milde tid! Rolf var VD för ett stort företag i Tyskland med privatsekreterare och allt möjligt. Här hade jag bemött honom som vem som helst ... vilket visade sig vara min vinst. 
- När vi kommer till dig så ser du oss som människor, inte som någon högt uppsatt chef som ska ha särbehandling, och vi kan koppla av och känna oss som sådana!
 

Danska fiskegäster

 

Telefonen ringer och en man från Danmark hälsar mig med mitt förnamn och säger att han hoppas jag har en stuga för honom och hans tre kompisar. De vill komma och fiska i Mörrumsån en vecka. Han frågar också om han kan ta med något från Danmark som jag vill ha, då i alkoholväg - svenskarna brukar ju gilla det. Jag blir glatt förvånad över gästfriheten och han lovar ta med ett flak dansk god öl. 

Det anländer ett glatt gäng och de har ett välfyllt släp efter bilen - fiskeredskap och mat kanske tänker jag och inte mer med det. Morgonen efter ska jag gå bort i stugbyn och städa och välkomna nya gäster och passerar en av stugorna som danskarna har. Jag får titta två gånger - upp längs gaveln på stugan, som alltid står i skugga för solen, har de staplat ölflak ett par meter upp ... släpet står nedanför så då förstår jag vad det var det innehöll! Jag börjar skratta och utanför stugan intill så sitter herrarna och ropar att jag ska komma och sätta mig och prata lite. Jag jobbar så mycket för dem så nu ska jag ha en öl som tack, de har visserligen ranson per dag under veckan men det kan det vara värt. Det är svårt att säga emot en sådan gästfrihet och varje dag under hela veckan upprepas detta så jag går runt och är smålullig och glad mest hela tiden!! Under kontrollerade former!!! 

Tack snälla för danskarnas humor och gästfrihet!

 

Flugfiskekurs

 

Under 4 dagar ska ett företag med deltagare från Danmark och Island lära sig flugfiska med fiskeguiden jag samarbetar med. Jag ska ordna maten, varhelst de vill ha den, i serveringen eller ute längs Mörrumsån.

Trötta och glada anländer de på fredagskvällen och redan morgonen därpå tar guiden mig lite vid sidan och säger att de dricker konstant, från det de vaknar till de går och lägger sig. Kan vi ordna så vi kör dem så de inte kör fulla. Absolut, jag har en VWbuss så det löser vi. 

Det är ett härligt gäng så det är livat och glatt hela tiden. De är verkligen sammansvetsade som personer men en av islänningarna kan inget annat än sitt eget språk och han pratar på utan att bry sig - vilket blir väldigt roligt! En en av dagarna står han mitt i åns forsande vatten och har, som han tror, fastnat i en stor sten - vilken i och för sig rör sig men det kan ju vara en synvilla  - men han sjunger och tjoar för full hals där han står. Plötsligt går linan av ... en jättelax försvinner i det forsande vattnet!! Snacka om besvikelse för denne man och hans kompisar skrattar så de gråter åt hans historia, vilken han nog fortfarande får höra. Han tar väldigt illa vid sig av sitt misstag och gormar på isländska hela vägen till stugorna. 

Kvällen innan de ska åka hem vill de ha en avslutning med god mat, vin och filmvisning som guiden ordnat. Jag ska sitta med och hamnar jämte denne islänning och plötsligt börjar han storgråta. Han babblar på, jag fattar ingenting men jag försöker trösta och nickar, emellanåt får jag översatt av hans kollegor att han är så glad för denna trevliga helg, boende och mat, ledsen för laxen men det allra värsta är att han är maniskt flygrädd och nu vill han köpa båt så han kan ro hem istället. De ska flyga hem nästa dag. Stackars människa! 

Stämningen är hög och alla är nöjda och glada, det slutar med att det ska simmas hem istället! Dagen efter åker de och ÅRET efter ringer de och talar om att alla kommit på planet och tryggt satt fötterna på Island igen. 

Vilken upplevelse vi alla fick, både vi som arrangörer och de som deltagare! Härligt!
 

Besök från Lettland

 

Det blev något av en kul grej att visa alla länder som besökt mig genom att måla deras flagga på en sten och skriva "Välkommen" på deras språk. 

Jag minns särskilt ett äldre par från Lettland, som besökte mig över en helg, på sin väg genom Sverige. När jag bad om att få veta om deras flagga och hur jag skulle skriva på den fick jag en utförlig beskrivning om den röda färgen, den skulle blandas så den blev väldigt mörk, detta var så viktigt. Så förklarade mannen att det vita symboliserade att den som regerade vid tiden då fanan tillkom, han blev stucken av ett svärd och man lade honom på en bår, det röda skulle då visa hur blodet rann av honom. 

Jag provade att blanda färg och målade stenen. På morgon när de kom och skulle äta frukost, visade jag dem stenen ... de började båda att gråta! Jag hade fått till den röda färgen perfekt och det var en stor ära för dem att få se sitt lands flagga så. 

Året efter hade jag lämnat över företaget och fanns inte där. Detta paret återvände den sommaren, de åkte bara inom snabbt för att lämna en chokladkartong, tyvärr missade jag dem. En underbar choklad och kartongen har jag sparat som ett varmt minne.

 

USA söker sitt ursprung

 

Mike ringer till mig från USA och vill komma med sin fru Joyce, de söker en släktgård, från vilken Joyce svenska släkt utvandrat ifrån, i Rydtrakten vid Småländska gränsen. Det är ett lite tystlåtet men väldigt trevligt par. De berättar att de driver en stor ranch i Wyoming i USA och det skulle vara så roligt att se om de kunde hitta Joyce släkt.

Jag ringer min dåvarande svärfar, som är en fantastisk släktforskare, och han börjar leta bland sina kontakter och filer och lyckas!

Mike och Joyce får hjälp att besöka gården och de som bor där ÄR släkt med Joyce. De får sina önskningar uppfyllda och blir så glada, precis som vi som hjälpt till - tänk, de hade rest så långt och vi kan hjälpa dem rätt!

Efter en tid återvänder de till USA men året efter ringer de igen. De vill återkomma och har med sig Joyce kusin, som också vill uppleva detta i Sverige. 

Ett varmt minne och en inbjudan till ranchen i Wyoming - jag kommer, Mike och Joyce, jag lovar!

 

Erica & Rob Stuip, Holland

 

Detta är en kvinna som ligger mig extra varmt om hjärtat, hon har blivit som en mor, en mentor för mig. 

Erica och hennes man Rob älskar Sverige. Erica har lärt sig en hel del svenska och har varit här flera gånger under hela sitt liv. Rob älskar att cykla så det gör han mest hela tiden, Erica vill bara ta det lugnt och besöka loppisar och göra fynd, läsa böcker och bara samla energi. 

Hon söker upp  mig en morgon och berättar att hon söker en väninna hon inte träffat sedan 60-70 talet. De stod varandra väldigt nära och hade haft så roligt ihop, tyvärr har de tappat bort kontakten och inga eftersökningar har lyckats.

Jag lovar att göra det jag kan och ringer min dåvarande svärfar igen. Han försöker med allting men lyckas tyvärr inte. Istället får jag en otroligt varm kontakt med Erica och Rob och de återvänder vid flertalet tillfällen. Jag bjuder in dem till en privat kräftfest, där vi lär dem sjunga "små grodorna" och äta kräftor. Erica bara vägrar men Rob provar ... men kommer nog inte att göra det igen. De jämställer kräftorna med insekter!  Någon månad efter festen får jag och mina andra gäster, en grön groda som minne, som Erica hittat i Holland.

De har båda blivit äldre och orkar inte resa pga krämpor och tidsbrist, men jag har fått berättat för mig, långa historier om nya barnbarn och allt de hittar på. Varje år, vid varje födelsedag för mig och mina barn, Jul och Påsk, kommer där ett kort med en hälsning. Ibland tutar telefonen till och där finns ett litet sms på numera knagglig engelska. 

Det är dags att besöka Holland och alla vänner där!
 

Howard Moskowitz, USA

 

Jag har fullt i alla sex stugorna, ett gäng tjejer och killar, med ledare, är ute och rider på sina islandshästar och även de ska ha hagar och bete. 

De ska ha middag på kvällen, badtunnan värmd efteråt och servas med drycker. Mitt i allt detta dyker en liten man upp, som absolut vill ha någonstans att bo över natten. Jag ringer ett vandrarhem i Svängsta och han åker dit men återvänder snart då han påstår att han inte hittat det.

Han snurrar runt mig där jag håller på att plocka undan efter middagen och ska diska och städa innan jag kan stänga för kvällen. Drycker ska ut till badtunnan och det ska tas foton på de badande osv osv osv. Jag blir stressad och tillslut irriterad av denna väldigt energikrävande man, han går efter mig som en hund och pratar oavbrutet. Han bara älska Volvobilar och fiske och jag kan väl försöka hitta något åt honom!

Jag har ett torp ledigt men det hyr jag ogärna ut till en ensam människa, för en natt. Dessutom ska där vara städat till familjen som kommer imorgon, men han får nyckeln och åker dit för att titta. Jag knyter handen och ber till högre makter att han ska stanna där ... men nej, han återvänder och kan inte bo där, det är för stort men där finns ju en husvagn på gården, kan han inte få ta den? Han vill så gärna vara här och slippa åka vidare! Jo, tack snälla men snälla människa, det värdskap som är så viktigt att visa håller på att spricka i sömmarna!! Men jag behåller mitt lugn och drar till med att han får betala fullt pris för Bed&Breakfast, trots att det inte finns någon el till husvagnen. Han blir överlycklig!!! Han får sängkläder, betalar och går till "sin" husvagn. 

Det dröjer fem minuter så är han tillbaka - han är ju lite hungrig men det är kanske svårt att få tag i en matbit härute på landsbygden? Jag "bryter ihop" och säger skrattande att om han sätter sig ner så ska jag fixa något åt honom. Han lyser upp som ett barn i ansiktet och följer med mig ut i köket, vilket jag förklarar att han inte får för jag måste hålla på de regler om livsmedelshygien som gäller, men han lyssnar inte. Han pratar på om sin son, som egentligen skulle följt med men som inte fick för sin fru, sina barnbarn och sitt liv i New York och så pratar han mycket om sin älskade fru, hon har lämnat honom och först fattar jag det som att de har separerat men förstår tillslut att hon har dött. 

Där trillar femöringen ner hos mig! Denna otroligt krävande människa är mitt uppe i ett sorgearbete, som startat med hustruns död för flera år sedan,  och han har fått göra sin resa ensam och har ett stort behov av att bara prata!! Jag sätter mig ner och börjar lyssna, medan Howard äter och pratar och pratar och pratar. Det blir en väldigt sen kväll och han vill ha sina "scrambled eggs" klockan fem nästa morgon för då vill han vidare! 

Jag stiger upp och väntar, det är bara han som ska ha frukost så tidigt. Vid halv 7 trillar han in och ska, glad i hågen, instruera mig hur man gör scrambled eggs. Kan man bli arg på en sådan människa? 

Innan han åker tar vi en varsin bild på varandra och han reser vidare. Varje år, på Mors dag, har han ringt, önskat mig en bra dag för jag är en mor och den jag är! Om jag har "vägarna förbi" New York så titta inom hans bungalow så finns där boende för hela familjen!!  Tyvärr har kontakten tappats nu, jag hoppas att denne Howard fortfarande finns med mig. 

 

Surtanten från Sverige

 

Jag minns inte vad de hette nu, men en man hade hyrt mitt ena torp, tillsammans med sin son och sin gamla mamma. Till saken hör att toalett och dusch fanns en trappa upp, tillsammans med det enda sovrummet. Ute på gårdsplanen fanns en s k gäststuga med två sängplatser. 

 

Jag märkte iskylan redan när de kom, både dem emellan och mot mig. Det var fel på det mesta redan innan de kommit fram, så det började ju bra. De skulle stanna en vecka. Telefonen gick varm om allt möjligt som inte var bra, jag åkte fram och tillbaka och bytte glödlampor och visade och förklarade. Så blev det något för mycket när tanten, som hade svårt för att gå och röra sig, klagade högljutt på att hon hamnat på övervåningen, hon som inte kunde gå i trappor - hur kunde jag som uthyrare utsätta henne för detta. Sonen skämdes och försökte säga emot men det hade han inget för. Jag ställde då frågan, vänligt men bestämt, varför de valt detta hus då de utförligt blivit informerade om hur läget var där? Jag kunde inte ta på mig ansvaret för deras val och därmed blev det tyst. 

 

Det är alltid en utmaning att försöka vända människor som är negativa och aviga. Eftersom jag inte kan vara orsaken till deras beteende så kan jag heller inte ta till mig, de har ju något med/bakom sig som inte är bearbetat på rätt sätt. Men visst är det svårt i ett utsatt läge!! 

 

Iallafall så hörde jag inte av dem på ett par dagar, men så kom de ner på gården plötsligt och skulle spela Farmers Golf. Tanten var ännu surare än vanligt och hon skulle minsann inte med på sådana dumheter. Först tänkte jag att "milde tid, ska jag ha dig här i två timmar" men så frågade jag om jag fick bjuda henne på lite kaffe under tiden son och barnbarn spelade. "Bjuda" sa hon! Ja, absolut. Ska vi sitta ute eller inne? Hon blev alldeles tyst och så kom det lite tveksamt "ja, tack så mycket ... det är ju så fint väder ute"  Ja, men sätt dig här i solen så kommer jag med kaffet. 

 

Där satt vi i två timmar, och pratade om allt möjligt. Hon pratade om sitt liv och att hon hade så ont av värk, emellanåt. Hon såg riktigt avslappnad och glad ut när de åkte tillbaka till torpet och resten av veckan var bara positivt. 

 

Försök se människan bakom en negativ och märklig attityd!