2020 - ännu ett år i paradiset, och vilket år sedan!

Jag kan inte annat än förundras över livet och allt som händer. Jag står där och har pekat ut den väg, jag ska gå. Det känns inte riktigt 100% längre, men jag tror ju på detta … eller? Envist håller jag fast och plötsligt tar stormen tag! När den lagt sig står jag i askan, som efter en skogsbrand – ”Vad fan hände?”

Jag vet fortfarande inte, jag har bara koll på mig själv, men det börjar snabbt ”spira” runt mig. Små gröna skott och blommor, knappt synbara i allt det svarta. Ok, den vägen var det inte! Jag fattar!

Det gör så ont, men samtidigt vaknar nyfikenheten i mig igen. Vad ska nu hända? Som ett litet barn, börjar jag kika fram bakom tårarna av sorg. Det känns som om jag kastats tillbaka 5 år – gör om och gör rätt! Ändå till en ny värld och framtid. Visst fasen är det spännande!

Jag tar ”hissen upp” och betraktar mig själv, analyserar. Jag tittar tillbaka upp, vinkar och börjar skratta. Nej, det är inte så roligt mitt i stormens öga, men jag lär mig så enormt mycket om mig själv, när jag börjar plocka ihop bitarna av mig själv igen. Dessutom, alla dessa fantastiska personligheter jag har runt mig och nya jag får äran att möta.

Covid19 har lamslagit hela vår värld men också tvingat oss alla att stanna upp och tänka efter. Jag är född under en vandrande stjärna, ständigt nyfiken på nya äventyr, men har fått lära mig att ”sitta still i båten” ett tag. Ingenting springer ifrån mig. Det och de som är menade att finnas i mitt liv, kommer att vara det ändå.

Jag är så stolt över mig själv, att trots att ”gruset” yrde, så satte jag mig aldrig i den sandlådan och kastade tillbaka. ”Of all the ways to say Fuck Off, Silence is my favorite”. Jag gör mina val och står för dem, när det sedan inte funkar kan jag bara ansvara för mig själv. Hur mycket jag än vill skylla helt eller delar på någon annan, så kommer jag aldrig undan det ansvaret.